11 C
Jerusalem
17 december 2024
Artikel

Golda Meir – en del av Israels historia

Golda Meir vid invigningen av motorvägen Tel Aviv-Netanya, tillsammans med barn från Kibbutz Shefayim, juli 1950. Foto: Teddy Brauner / GPO , kolorerat.

Golda Meirs liv var en fascinerande resa: från att ha flytt pogromer i barndomens Kiev, via ett hårt och engagerat arbete i världspolitikens centrum, till en statsbegravning på Herzlberget i Jerusalem. Men vilka avtryck har hon egentligen gjort i det israeliska nationsbygget, och hur rättvist är hennes eftermäle?

Uppväxt och tidig karriär

Golda Meir föds 1898 som Golda Mabovitch i vad som idag är den ukrainska huvudstaden Kiev. Hennes första barndomsminne är hur föräldrarna barrikaderade sig i hemmet inför annalkande pogromer, och snart flyttar familjen till USA. Här utbildar hon sig till lärare och träffar sin blivande man, Morris Meyerson. Men det var framför allt här som hennes sionistiska och socialistiska engagemang väcktes.

1921 gör Golda Meir och hennes make aliyah och flyttar till en kibbutz i norra Israel. Samma år utses hon till kibbutzens representant i det inflytelserika, för att inte säga statsbärande, fackförbundet Histadrut, och därmed inleds den politiska karriären på allvar. De får två barn och flyttar till Jerusalem. Efter att ha upptagits i förbundets inre krets använder hon sina fackliga plattformar till sionistiskt arbete, och att lyfta fram sociala frågor.

När Israel så småningom utropar sin självständighet 1948 är Meir således en av de tjugofem närvarande som sätter sin signatur på självständighetsförklaringen.

Tjugofem år i israeliska regeringar

Efter ett kort pass som ambassadör till Sovjetunionen blir Golda Meir först arbetsmarknadsminister (1949) och därefter utrikesminister (1956). Det är nu hon i enlighet med utrikesdepartementets praxis gör sitt efternamn mer hebreiskt, och väljer att ersätta Meyerson med Meir, som betyder strålande eller upplyst.

Men Meir är trött och sjuk. När hon 1966 väljer att dra sig tillbaka från ministerposten har hon under flera år i hemlighet behandlats för cancer (lymfom). Hennes mer tillbakadragna tillvaro får dock ett abrupt slut redan några år senare när arbetarpartiets ordförande, och landets premiärminister, Levi Eshkol plötsligt avlider. Golda Meir lyfts fram av partiet som kompromisskandidat och fyller motvilligt vakanserna.

Efter att Israel överrumplats av det arabiska anfallet under Yom Kippur 1973, och nästan förlorat kriget, tillsattes den s.k. Agranat-kommissionen för att utreda begångna misstag. Även om Meir inte klandras av utredningen tar hon sitt ansvar som premiärminister och lämnar politiken för gott.

Resan avslutas 1978 då hon begravs på Herzlberget i Jerusalem.

Hur uppfattas hon i dag?

En anspråkslös, hårt arbetande person, som vigt sitt liv åt den judiska staten och lämnat efter sig ett pärlband av träffsäkra aforismer – kan man annat än älska en sådan politiker? Jo kanske, tycks det. Medan Golda Meir nästan uppnått kultstatus bland Israel-vänner i omvärlden (däribland undertecknad), håller sig många israeler med en mer sammansatt bild av järnladyn, som hon ibland kallats.

Meir ställde nämligen hårda krav inte bara på sig själv utan också på sin omgivning, hon ansågs envis, hennes syn på de judar som inte kom från Europa kunde uppfattas som nedlåtande (vilket var vanligt hos den politiska eliten), och särskilt inom vänstern fanns en gnagande misstanke om att hon mot slutet möjligen missat en chans till fred med Egypten.

Hur som helst torde hennes insatser ha varit livsavgörande för den unga utsatta judiska staten. Inte bara genom att utgöra en samlande gestalt när det behövdes som mest – om David Ben-Gurion var Israels landsfader var hon tveklöst dess moder – utan också genom att i kritiska skeenden, 1948 och 1973, förmå amerikanska givare att donera de pengar som krävdes till försvarsmateriel. Och inrikespolitiskt gjorde hon en bestående insats genom den sociala lagstiftning som skapade den moderna välfärdsstaten Israel.

Golda Meir är fortfarande aktuell

Golda Meirs liv har redan varit föremål för en mängd böcker och filmatiseringar. Och fler är på gång. Under våren kommer självbiografin ”My Life” ut i ny pocketupplaga. Rekommenderad läsning, trots att hon själv sagt sig ”hata memoarer” och aldrig fört dagbok.

Det är lätt att förstå uppmärksamheten kring hennes person, dels med tanke på att Meirs dramatiska historia i stora delar även varit Israels, dels på grund av de paradoxer som förknippats med henne. Hon var intelligent men inte intellektuell, en kvinnlig pionjär och jämställdhetsivrare som kritiserade feminism, varm och vänlig i vissa sammanhang men stenhård och kompromisslös i andra, och en modersgestalt som samtidigt var frånvarande i den egna familjen.

Avslutningsvis är det värt att minnas hur Golda Meir avrundade sina memoarer. ”För dem som frågar: ’Hur blir det i framtiden?’ har jag alltjämt endast ett svar: Jag tror att vi skall nå fred med våra grannar, men jag är säker på att ingen kommer att sluta fred med ett svagt Israel. Om Israel inte är starkt blir det ingen fred.” Historien ger henne rätt på denna avgörande punkt. Framför allt bidrog hon själv till denna styrkeposition och en viktigare insats kan man väl knappast göra.

___
Publicerad i Förenade Israelinsamlingens tidskrift Menorah nr 1/2023
https://www.israelinsamlingen.org/menorah/

Liknande inlägg

En realistisk syn på det palestinska flyktingproblemet

ae

Några vanliga myter och missförstånd som gäller Israel

ae

När Palestina innebar Israel

ae