De judiska flyktingarna från arabvärlden. En bortglömd aspekt av den arabisk-israeliska konflikten. Skrift utgiven av Svensk Israel-Information januari 2013.

Innehåll

1. Förord
2. En irakisk-judisk röst
3. Sammanfattning
4. Om sionismen
5. Judarna i arabvärlden
6. Efter andra världskriget
7. Delningsplanen november 1947
8. Arabförbundets aktionsplan
9. Egypten 🇪🇬
10. Syrien 🇸🇾
11. Libanon 🇱🇧
12. Irak 🇮🇶
13. Marocko 🇲🇦
14. Algeriet 🇩🇿
15. Tunisien 🇹🇳
16. Libyen 🇱🇾
17. Jemen 🇾🇪
18. Flyktingstatus och framtiden
19. Tabell: anti-judiska lagar och sedvänjor
20. Tabell: judisk befolkning i arabvärlden 1948-2011
21. Källor

1. Förord

I den svenska debatten och facklitteraturen om den arabiska-israeliska konflikten har en viktig faktor försummats. Den palestinska flyktingfrågan har behandlats utförligt, men trots att de judiska flyktingarna från arabvärlden var fler än de palestinska flyktingar, som blev ett resultat av det första arabisk-israeliska kriget 1948, har frågan om de judiska flyktingarna uppmärksammats först på senare år.

Judarna från arabvärlden blev inte flyktingar på grund av att de befann sig i korselden mellan stridande parter, utan de blev det som en följd av planerade åtgärder från de arabiska regeringarnas sida. Dessa åtgärder var kollektiva bestraffningar mot en liten minoritetsgrupp. Skälet var att delar av samma folk beviljades en stat i ett litet område som ledarna för arabvärlden såg som sitt eget.

Denna skrift har som ambition att belysa hur judarna i arabvärlden blev flyktingar efter 1948, och ge en viss historisk bakgrund till hur deras situation såg ut före 1900-talet. Av utrymmesskäl behandlar vi endast judarnas förhållanden i åtta arabiska länder, och inte i den muslimska världen i stort.

Ett varmt tack till Anna Ekström, Ezra Babai och Torbjörn Karfunkel för deras värdefulla synpunkter på manuset. Det är naturligtvis vi själva som ansvarar för skriftens innehåll.

Stockholm, januari 2013.

Lisa Abramowicz
Generalsekreterare, Svensk Israel-Information

2. En irakisk-judisk röst

Min koppling till Irak är komplicerad. Jag har aldrig varit där men jag sjunger och ber på den irakiska dialekten av judeo-arabiska, det språk som judarna i regionen talade. Jag följer de irakiska traditionerna för alla judiska högtider. Jag har en irakisk dialekt när jag ber på hebreiska.

De flesta amerikaner är förvånade över att min koppling till Irak är filtrerad genom en judisk lins. När de tänker på judar, tänker de på Polen och Tyskland, bagels och cream cheese, namn som Goldstein och Rosenberg. Men de första judarna kom från Mesopotamien, det land som idag är Irak. De återvände till landet 586 f.Kr. när det babyloniska riket erövrade och förstörde kungariket Juda, den södra delen av det nuvarande staten Israel. Efter att ha ödelagt kungariket och lämnat det i ruiner, tog babylonierna Israels folk som fångar till landet som idag är Irak. Min familj blev kvar vid av floderna Tigris och Eufrat under de följande 2 500 åren tills 1950, när Iraks regering tvingade judarna att bli flyktingar.

Loolwa Khazzoom, amerikansk-judisk författare och journalist, vars familj har rötter i Irak.

3. Sammanfattning

I förhandlingar mellan Israel, palestinierna och arabländerna, samt i debatten om konflikten mellan Israel och arabvärlden har frågan om de palestinska flyktingarna spelat en framträdande roll. Relativt okänt är att en stor grupp judar från arabvärlden, ca 850 000 personer, också blev flyktingar. De länder de flydde från var Egypten, Syrien, Libanon, Irak, Marocko, Algeriet, Tunisien, Libyen och Jemen.

Det fanns flera orsaker till den judiska massflykten från arabvärlden efter 1948 – i och med att staten Israel utropades – och fram till ungefär slutet av 1960-talet. I de nämnda arabländerna utsattes judarna för fysiska attacker och pogromer, som gjorde att de fruktade för sina liv. De nekades eller fråntogs medborgarskap i sina hemländer. Deras tillgångar konfiskerades. Massarresteringar av judar genomfördes på lösa grunder. I många arabländer utsattes judarna för diskriminering på arbetsmarknaden som gjorde att de inte kunde försörja sig och sina familjer.

I vissa länder som Egypten blev judarna utsatta för diskriminerande lagar decennier innan staten Israel bildades, vilket gjorde att de flesta egyptiska judar fråntogs eller vägrades  medborgarskap.

Redan 1947 inför FN-omröstningen om en delning av det brittiska mandatet Palestina hade arabiska delegater kommit med hotfulla uttalanden om vad som skulle ske med judarna i fall en judisk stat bildades.

En representant för den egyptiska delegationen, Heykal Pasha uttalade sig inför FN:s Politiska kommitté:

”Om en judisk stat skulle grundas, kan ingen förhindra oroligheter. FN …  får inte glömma att den föreslagna lösningen kan riskera en miljon judars liv som lever i de muslimska länderna. En delning av Palestina kan leda till antisemitism i dessa länder som är svårare att få bukt med än den antisemitism som de allierade försökte eliminera i Tyskland. Om FN beslutar att dela Palestina, kan de bli ansvariga för massakrer på ett stort antal judar.”[1]

En ytterligare föraning om vad som skulle ske judarna i arabvärlden uppmärksammades i januari 1948 av World Jewish Congress, en internationell judisk organisation. I ett memorandum till FN:s Ekonomiska och Sociala råd bifogade World Jewish Congress ett lagförslag från Arabförbundet.

Lagförslaget beskrev vilka åtgärder Arabförbundets medlemsländer skulle vidta om en judisk stat bildades. Lagförslaget innebar att den judiska minoriteten i arabländerna skulle göras statslös och att deras tillgångar skulle frysas eller konfiskeras. Misstänkta sionister skulle arresteras. Dessa hot sattes också i verket i arabländerna.

Judar har levt i Mellanöstern och Nordafrika länge, hundratals eller i vissa fall tusen år innan området blev muslimskt på 600-talet e.Kr. I dag finns enbart några tusen judar kvar i arabvärlden, främst i Marocko och Tunisien.

Icke-muslimska minoriteter i arabvärlden

Ofta hävdas att muslimer och judar i arabvärlden levde i harmoni och jämlikhet innan sionismen framträdde och staten Israel bildades.  Verkligheten var inte så enkel. Under stora delar av medeltiden, cirka 600-1000-talet, hade judarna det bättre i den muslimska världen än i det kristna Europa. Exempelvis i Bagdad under den här perioden så blomstrade den judiska minoriteten och det fanns ett rikt utbyte mellan judar och muslimer.

Enligt islamisk lag betraktades judar och kristna som bokens folk, dhimmis, vilket innebar att de fick utöva sin religion men också lyda under att antal restriktioner som inte gällde muslimer.  Reglerna för dhimmis har varierat över tid. Det som varit konstant är att deras situation har varit mer osäker och utsatt än för den  muslimska majoritetsbefolkningen.

När religiös fanatism hos de styrande eller folkligt hat hos den muslimska massan blossade upp utsattes judar och kristna för fysiska attacker och ibland massakrer.

En fördel de kristna minoriteterna hade var olika skyddsmakter (stater eller organisationer) som försökte hjälpa dem, medan judarna saknade sådant skydd, åtminstone fram till 1800-talets slut.

I den här skriften så ger vi endast en mycket kort historisk överblick över judarnas situation före 1900-talet.

Vad hände med de judiska flyktingarna?

Av de 850 000 judiska flyktingarna tog sig majoriteten till Israel (cirka 600 000 – 650 000) men också till länder som Frankrike, USA, Kanada och Italien. I mottagarländerna blev judarna integrerade och erhöll medborgarskap. Till skillnad från situationen för de palestinska flyktingarna, har situationen för de judiska flyktingarna från arabvärlden i det avseendet fått ett lyckligt slut.

Historien om de judiska flyktingarna från arabvärlden är en viktig aspekt att beakta i samband med fredsförhandlingar mellan Israel och arabländerna. I FN:s Säkerhetsråds resolution 242 uppmanas parterna att finna en rättvis lösning på flyktingproblemet samt att kompensera de drabbade. Detta inkluderar även de judiska flyktingar, vars hem och andra tillgångar i regel beslagtogs av de arabiska staterna.

 

4. Om sionismen

I den här skriften kommer vi inte att behandla sionismen, rörelsen för judarnas rätt till ett eget land. Den är förvisso viktig, men judarna från arabvärlden lämnade inte sina hem där de levt i hundratals år främst av önskan att leva i en judisk stat. Snarare kunde de inte lita på att statsmakten i det arabland de levde i, kunde eller ville skydda varken deras egendom, liv eller möjlighet till försörjning. Att det fanns en judisk stat som garanterat skulle ta emot dem spelade en stor roll för att två tredjedelar av de judiska flyktingarna tog sig till Israel. De flesta arabstater konfiskerade judarnas tillgångar så majoriteten av dem var utblottade när de lämnade sina hemländer.

 

5. Judarna i arabvärlden

Före islam

Judarna har sitt ursprung i Mellanöstern och har  levt i länderna i Mellanöstern och Nordafrika, hundratals eller tusen år innan de blev muslimska på 600-talet e.Kr. De äldsta judiska församlingarna utanför landet Israel var de i Irak. Deras historia sträcker sig tillbaka till 700-talet f.Kr. vilket är cirka tusen år innan området blev muslimskt.

Judarna i muslimska länder: dhimmis

Under första hälften av 600-talet besegrade muslimska trupper från arabiska halvön de två imperierna i Mellanöstern: det bysantinska/romerska riket och det persiska riket.

Det bysantinska riket hade kristendomen som majoritetsreligion. Huvudstaden var Konstantinopel, dagens Istanbul. I det persiska riket var zoroastrismen den dominerande religionen.

De muslimska erövrarna var så framgångsrika med att utöka sitt territorium att de hade skapat ett rike där majoritetsbefolkningen bestod av kristna, zoroastrier och judar.

Den muslimska staten utvecklade ett sätt att förhålla sig till de besegrade folken som nedtecknades i den så kallade Omars pakt. Pakten tros komma från 600-talet och har fått sitt namn efter Omar ibn al-Khattāb, den andre kalifen som regerade 634-644 e.Kr.

Pakten är ett avtal mellan den muslimska staten och bokens folk (Ahl al-kitab på arabiska), vilket inbegrep kristna, judar, zoroastrier och sabéer (också en monoteistisk grupp). De som tillhörde bokens folk ansågs vara otrogna som i sinom tid skulle inse sitt misstag och övergå till islam. De kallades dhimmis, de skyddade, för att deras rätt att praktisera sin religion skyddades. Detta skiljde dem från andra religiösa grupper, som vanligtvis fick välja mellan att konvertera till islam eller dö.

Dhimmis fick i utbyte mot skydd av liv, egendom, och rätt att utöva sin religion, betala en särskild skatt (jizyah) och följa reglerna i Omars pakt. Reglerna syftade till att påminna dem om deras underordnade status i det muslimska samhället.[2]

Dhimmis fick inte rida på hästar, som ansågs vara ett för ädelt djur för dem. De fick inte bära vapen. Om en muslim attackerade dem fick de inte försvara sig.

Eftersom dhimmis inte fick bära vapen, tjänstgjorde de heller inte i de muslimska arméerna.

De fick inte hålla offentliga gudstjänster, eller begravningsprocessioner.  Det var förbjudet att be ”för högt”. De tilläts inte att bygga nya synagogor/kyrkor, eller reparera gamla.[3]

Eftersom det skulle synas att de var underordnade otrogna bar de avvikande färger eller märken på sina kläder. Det ökända gula märket som medeltida judar fick bära i Europa var en muslimsk uppfinning från 600-talet.[4] Samma koncept återupptog nazisterna under 1930- och 40-talen då judarna tvangs bära gula stjärnor.

Dhimmis fick ta av sig skorna när de passerade en moské. Senare regler uppkom som inte tillät dem att läsa koranen, bygga hus som var högre än muslimers hus eller ha arabiska namn.

I muslimska domstolar vägde ett vittnesmål från en man som tillhörde en dhimmigrupp bara hälften av det från en muslisk man.

Det är viktigt att notera att lagarna om dhimmis varierade över tid och berodde på vilket land de bodde i och vem som styrde landet. I det mer toleranta osmanska väldet var det främst regeln om jizya, den extra skatten, som strikt efterföljdes.

De yrken som judar kunde ägna sig åt var ofta de som var förbjudna för eller föraktade av muslimer.  Judar hänvisades till arbeten som ansågs smutsiga, såsom slaktare, garvare, skarprättare och städare. Från 1846 till 1950 tvingades den judiska församlingen i Jemens huvudstad Sanaa ansvara för att rensa de lokala avloppen.

Muslimer undvek kontakter med kristna, vilket gjorde sysselsättningar som handel, diplomati och tolkning oattraktiva för dem. Därför kunde vissa välutbildade judar ägna sig åt yrken inom dessa områden, där de utmärkte sig på grund av sina språkkunskaper och internationella kontakter. Judar arbetade också med guld och andra metaller, vilket muslimer ansåg vara skadligt för själen.

Det skydd för dhimmis liv och egendom, som Omars pakt garanterade, hölls inte alltid. Deras situation berodde i hög grad på vem som hade makten och inom vilket muslimskt land de bodde.  Under vissa tidsperioder var de styrande välvilligt inställda till judar. Under andra perioder förföljde de muslimska härskarna  judarna och höjde den särskilda skatten för dhimmis, så att judarna levde mycket fattigt och eländigt. Dhimmis skatter utgjorde en stor del av arabländernas skatteintäkter.

Innanför och utanför det osmanska riket

Många judar blev under medeltiden undersåtar i det osmanska (turkiska) väldet. Detta hade brett ut sig genom erövringar i stora delar av Mellanöstern (1300-talet till 1922). På 1600-talet var det osmanska imperiet som störst och inkluderade de områden som i dag är Algeriet, Tunisien, Libyen, Jemen, Syrien, Irak, Libanon, Egypten, Jordanien och Israel/de palestinska områdena.

Från 1500-talet begränsades judarna till att endast bo i mellahs, judiska kvarter, som var en muslimsk version av de ghetton som fanns i det kristna Europa.

I Marocko och Jemen behandlades dhimmis striktare än i resten av det osmanska väldet. I dessa länder var misshandel av judar vanligt, men judarna tilläts inte försvara sig. Om de gjorde det kunde de få sina händer avhuggna för att ha slagit en rättrogen (muslim).[5]

I Jemen ansågs judar också vara rituellt orena.  Om en muslim av misstag vidrörde en jude skyndade han sig att tvätta av sig ordentligt. När det var regnigt väder var judarna förbjudna att vara utomhus då det fanns risk att regnvatten som rann av dem skulle ”smutsa ned” muslimer.

Inom det osmanska riket avskaffades 1855 den traditionella skatten som dhimmis betalade. De skulle nämligen tjänstgöra i turkiska armén precis som muslimer.

Det moderna Turkiet

Sultanen Abdul Hamid II som regerade 1876-1909 var välvilligt inställd till judar. Han öppnade upp riket för förföljda judar från Grekland, Serbien, Bulgarien och Ryssland. Han motsatte sig dock sionisternas idé om ett judiskt hemland i Palestina då Theodor Herzl, sionismens fader, besökte honom 1901.[6] 

 

6. Efter andra världskriget

Attacker mot judar i Mellanöstern

Under efterkrigstiden ökade den arabiska nationalismen, speciellt mot bakgrund av missnöjet med de sociala och ekonomiska orättvisor som många upplevde under kolonialstyret . Tillsammans med motståndet mot sionismen och den judiska invandringen till det brittiska mandatet Palestina ledde antijudiska fördomar till protester. I många fall utmynnade dessa i upplopp, plundring och mord.

De första våldsamma attackerna mot judar skedde i Egypten. Den radikala islamistiska organisationen Muslimska brödraskapet hade blivit alltmer populär i Egypten och uppmanade till demonstrationer kring den andra november 1945. Anledningen till att just det datumet valdes var för att det var årsdagen för Balfourdeklarationen, då den brittiska regeringen 1917 uttalade sitt stöd för en judisk stat i Palestina.

I Kairo plundrades det judiska kvarteret och i Alexandria dödades fem judar, medan 150 skadades. Våldsamheterna spreds till Libyens huvudstad Tripoli, där tusentals araber attackerade judar och plundrade judiska hem och affärer. Upploppen varade i tre dagar innan de brittiska myndigheterna ingrep och införde undantagstillstånd i staden. Då hade redan 130 judar, varav 36 barn, fått sätta livet till och 4000 människor var hemlösa.  I Irak förhindrade staten oroligheter genom att förbjuda alla offentliga demonstrationer.

Nordafrika

Till skillnad från många arabländer var läget för judarna i Nordafrika tryggare. Trots att det fanns spänningar mellan araber och judar, skedde inga regelrätta attacker. Frankrike hade strikt kontroll över sina kolonier Marocko, Tunisien och Algeriet.  Ett annat skäl till det relativa lugnet var att frågan om en judisk stat i Palestina var mindre viktig för nationalismen i Nordafrika. De arabiska ledarna där använde sig inte av samma utpräglade antijudiska retorik som var vanlig i Mellanöstern.

 

7. Delningsplanen november 1947

I november 1947 uppmanade Arabförbundet till strejker i arabvärlden. Då skulle nämligen FN rösta om förslaget om en delning av det brittiska mandatet Palestina i en judisk och en arabisk del.

Heykal Pasha, en egyptisk delegat framträdde i ett tal inför FN:s generalförsamlings Politiska kommitté fem dagar innan omröstningen om delningsplanen. Han hotade med raskrig:

”En miljon judar lever i fred i Egypten [och andra muslimska länder] och åtnjuter alla medborgerliga rättigheter. De har ingen önskan att emigrera till Palestina. Däremot, om en judisk stat skulle grundas, kan ingen förhindra oroligheter. Kravaller skulle bryta ut i Palestina, sprida sig till alla arabländer och kan leda till ett krig mellan de två raserna.

FN …  får inte glömma att den föreslagna lösningen kan riskera en miljon judars liv som lever i de muslimska länderna. En delning av Palestina kan leda till antisemitism i dessa länder som är svårare att få bukt med än den antisemitism som de allierade försökte eliminera i Tyskland. Om FN beslutar att dela Palestina, kan den bli ansvarig för massakrer på ett stort antal judar.”[7]

Bara två år efter att nazismen i Europa hade skördat sex miljoner judiska liv och utplånat en tredjedel av världens judar hotade Heykal Pasha med en antisemitism värre än Nazi-Tysklands och gjorde FN ansvariga för detta.

Dr Muhammad Haykal, ordförande för Egyptens delegation, varnade också Palestinakommittén i Generalförsamlingen att ”livet för en miljon judar i muslimska länder kommer att riskeras av delningen”.[8]

Jamal al-Husayni, som representerade  Arab Higher Committee of Palestine, sade följande:

”Man måste komma ihåg att det finns lika många judar i arabvärlden, som det finns i Palestina, vars position under sådana omständigheter kommer att bli mycket utsatt, även om arabstaterna skulle göra sitt bästa för att rädda dem. Regeringar har i allmänhet alltid varit oförmögna att förhindra mobbens hets och våld.”[9]

29 november 1947 röstade en kvalificerad majoritet i FN:s säkerhetsråd för delningen av det brittiska mandatet Palestina i en judisk och en arabisk del. Dagen efter inleddes arabiska attacker på judiska samhällen i Palestina. Attackerna utvecklades till ett inbördeskrig. Detta övergick sedan till ett regelrätt mellanstatligt krig när staten Israel utropades i maj 1948 och Israels arabiska grannar anföll.

 

8. Arabförbundets aktionsplan mot judarna

Den I9 januari 1948 inlämnade World Jewish Congress, en internationell judisk organisation, ett memorandum till FN:s Ekonomiska och sociala råd. Den varnade för att ”alla judar som bor i Nära Östern och Mellanöstern hotas av extrem och allvarlig fara”.[10]

Bakgrunden till detta är att World Jewish Congress hade fått vetskap om ett dokument från Arabförbundet politiska kommitté. Dokumentet var ett lagförslag som beskrev hur förbundets medlemsstater skulle agera mot sina judiska minoriteter om en judisk stat bildades.

Så här lyder texten till Arabförbundets lag, översatt från engelska:

1. Från och med (datum), ska alla judiska medborgare av (landets namn) anses vara medlemmar av den judiska minoritetens stat Palestina och registrera sig hos myndigheterna i regionen i vilken de bor, ange namn, exakt antal familjemedlemmar, adresser, sina bankers namn och summan av sina tillgångar i dessa banker. Denna formalitet ska genomföras inom sju dagar.
2. Från och med (datum) ska alla judars bankkonton frysas. Dessa tillgångar kommer att användas helt eller delvis för att finansiera motståndsrörelsen mot de sionistiska strävandena i Palestina.
3. Från och med (datum) kommer endast judar som är utländska medborgare anses vara ”neutrala”. Dessa kommer att förmås att antingen skyndsamt återvända till sina länder eller bli betraktade som araber och tvingas att acceptera aktiv tjänst i den arabiska armén.
4. Judar som accepterar aktiv tjänst i arabiska arméer eller som ställer sig till förfogande för dessa arméer, kommer att betraktas som ”araber”.
5. Den jude vars aktiviteter avslöjar att han är en aktiv sionist, kommer att bli betraktad som politisk fånge, och kommer att interneras på ett speciellt ställe av polisen eller regeringen. Hans ekonomiska resurser kommer inte att frysas utan konfiskeras.
6. Den jude som kan bevisa att hans aktiviteter är anti-sionistiska kommer vara fri att göra som han vill, förutsatt att han intygar sin villighet att tjänstgöra i de arabiska arméerna.
7. Det sistnämnda (paragraf 6) innebär inte att dessa judar inte kommer att behöva uppfylla paragraf 1 och 2 av denna lag.[11]

I korthet skulle judarna i arabländerna fråntas eller vägras medborgarskap och deras tillgångar frysas. De som misstänktes för sionistiska aktiviteter skulle fängslas och få sina tillgångar konfiskerade. Men även icke-sionistiska judar som var beredda att tjänstgöra i arabiska arméer skulle diskrimineras genom att de registrerades och deras bankkonton frystes.

Dokumentet togs upp i FN:s Ekonomiska och sociala råd 24 februari 1948, men World Jewish Congress farhågor avfärdades. Tre av Arabförbundets medlemsstater, Saudiarabien, Egypten och Irak hade då redan ratificerat förslaget.

Lagförslagets punkter skulle sedan komma att följas i ett flertal arabländer. Det var alltså inte en slump att Egypten, Irak, både konfiskerade judiska tillgångar. När det gäller de Nordafrikanska Marocko, Tunisien och Algeriet, var de fortfarande franska kolonier och blev inte medlemmar av Arabförbundet förrän i slutet av 50-talet. Då ökade också dessa staters förtryck mot sina judiska minoriteter.

I den resterande delen av den här skriften kommer vi att ta upp varje arabland med en större judisk befolkning för sig och visa på hur behandlingen av den judiska minoriteten upprepas i land för land.

 

9. Egypten 🇪🇬

Den judiska närvaron i Egypten sträcker sig tillbaka till
600-talet f.Kr, då en militär utpost etablerades vid Elephantine vid Nilfloden. Under Alexander den stores erövringar ökade den judiska befolkningen i Egypten. Många flydde till Egypten från det bibliska Israel under ptolemaiernas period (322 f. Kr till 30 e.Kr.)

Under första århundradet e.Kr. levde cirka en miljon judar i Egypten. Under den tiden anammade judarna den hellenistiska (grekiska) kulturen och den hebreiska bibeln (ungefär Gamla Testamentet) översattes till grekiska Septuaginta.

År 624 e.Kr. erövrades Egypten av muslimerna och den judiska befolkningens status ändrades till dhimmis. Dock hade vissa judar framstående positioner i landet även under denna period. Under 700- och 800-talen hade de egyptiska judarna nära kontakt med sina trosfränder i Babylonien, nuvarande Irak.  Många judar från Babylonien bosatte sig också i Egypten.

Cirka 25 000 judar levde i Egypten under 1100-talet, de flesta i Kairo. Den framstående judiske filosofen Moses Maiomonides, mest känd för sin bok ”Vägledning för villrådiga”, bodde i Kairo under den här tiden. Han var också verksam som läkare vid sultanens hov.

När mamlukerna erövrade Egypten 1250 ökade den muslimska fanatismen. Flera lagar mot judar instiftades och mot slutet av 1400-talet hade den judiska minoriteten minskat till 500 personer. Spanska judar som utvisats av Ferdinand och Isabella av Spanien 1492, sökte däremot skydd i Egypten.

När Egypten erövrades av osmanerna (turkarna) 1517, växte den judiska befolkningen igen och var aktiv i handeln med Europa. Under 1600- och 1700-talen ökade förföljelserna av judar.

1805-1956 spelade judarna en viktig roll det egyptiska samhället i utvecklingen av handel, industri och kultur. Egypten var under brittiskt styre från början av 1800-talet till revolutionen 1952. Britterna behandlade judarna väl, vilket ledde till att förföljda europeiska judar sökte sig till landet. Den judiska befolkningen ökade från 25 000 år 1900 till över 80 000 år 1948.

Den intensifierade arabiska nationalismen under perioden 1920-1930 ledde till förändrade attityder mot judarna. Med Nazitysklands stärkta ställning i världen ökade de antijudiska stämningarna och 1938 genomfördes massdemonstrationer mot judar.

Egypten införde 1929 en nationalitetslag, som innebar att över 90 procent av alla egyptiska judar vägrades medborgarskap, oavsett hur många århundraden deras förfäder hade levt i Egypten. Cirka 60 procent av judarna förblev då statslösa, medan andra lyckades få utländska pass.

Trots judarnas bidrag till den egyptiska ekonomin stiftades ett antal lagar under 1930- och 1940-talen som diskriminerade judar även inom den privata sektorn. Tidigare hade judars möjlighet att få statliga tjänster begränsats.  Den ökända Företagslagen från 1947 fastställde att minst 75 procent av alla personer anställda i företag måste ha egyptiskt medborgarskap. Ordföranden för Kairos judiska församling uppskattade att lagen innebar att 50 000 judar riskerade förlora sina arbeten.[12]

Egypten efter andra världskriget

Under andra världskriget hade missnöjet med kolonialstyrena ökat i arabvärlden. Den militanta islamistiska organisationen Muslimska brödraskapet hade fått cirka en miljon medlemmar och sympatisörer. Ilskan riktades mot utlänningar och den styrande eliten, men även mot icke-muslimska minoriteter. När sedan Muslimska brödraskapet uppmanade till antisionistiska demonstrationer i november 1945 ledde detta till attacker mot judar och judiska kvarter i Kairo och andra städer. I Alexandria dödades fem judar och 150 skadades. Attackerna spreds även till kristna institutioner. Egyptens kung och andra offentliga personer beklagade dock situationen och regeringen erbjöd sig att betala för den synagoga som bränts ned i Kairo.

Kriget 1948

Under det första arabisk-israeliska kriget 1948 förvärrades situationen för judarna. Egyptens regering förhindrade våldsamheter genom att utlysa undantagstillstånd i början av kriget.  Trots att judarna skyddades från mobbvåld utsattes de för hårda restriktioner.

Misstänkta sionistiska aktivister och misstänkta kommunister (av vilka majoriteten var judar) arresterades.  Egyptens premiärminister, al-Nuqrashi Pasha, menade att ”alla judar var potentiella sionister” och att ”alla sionister var kommunister”.[13] Mellan 600 och 1000 judar sattes i fångläger i början av kriget.

Mellan juni och november 1948 bombades de judiska kvarteren i Kairo ett antal gånger. Fler än 70 judar dödades och nära 200 skadades.  Attackerna mot judiska och utländska affärer ökade.

Efter kriget släppte Egypten flertalet judar som arresterats efter påhittade anklagelser och de fick tillbaka den egendom som beslagtagits.

I Egypten förekom inte samma omedelbara massutvandring som i andra arabländer. Mellan åren 1949-1952 lämnade
25-30 000 judar Egypten, varav cirka 15-20 000 åkte till Israel. Många av de utvandrande judarna var statslösa och från arbetar- eller lägre medelklassen. Deras situation hade blivit extra svår på grund av Egyptens nationaliseringslagar, som uteslöt judar från ämbeten och olika medborgerliga rättigheter. Egyptens regering underlättade dock utvandringen genom att ta bort de restriktioner som funnits för resor till Israel.

Merparten av de judar som tillhörde över- och medelklassen hoppades att situation skulle lugna ner sig och blev kvar i Egypten. Med undantag av de som var kommunister, släpptes de judar som fängslats under kriget och de ägodelar staten lagt beslag på lämnades tillbaka till sina ägare.

Revolutionen 1952

Den nya revolutionära regeringen i Egypten, som kom till makten i juli 1952 i de fria officerarnas revolution, var positivt inställd till judar och andra minoriteter. Men efter en intern maktkamp mot slutet av 1954 tog Gamal Abdel Nasser makten. Samma år avslöjades också en spion- och sabotagegrupp som bestod av unga egyptiska judar som arbetade för Israel. Två av dem hängdes, fyra fick fängelsestraff. Detta underminerade judarnas ställning i landet.

Suez-kriget

I oktober 1956 inleddes Suezkriget då Storbritannien, Frankrike och Israel attackerade Egypten, som konfiskerat Suez-kanalen i strid med rådande avtal mellan länderna. Detta blev dödstöten för judarna i Egypten.

I november 1956 lästes en deklaration upp i moskéerna i Egypten. Den hade skrivits under av ministern för religiösa angelägenheter. Deklarationen konstaterade att ”alla judar är sionister och fiender till staten” och utlovade att judarna snart skulle utvisas.[14]

Regeringen genomförde massarresteringar av 900 judiska ledare i Kairo och Alexandria. En ny lag infördes, som innebar att alla judar som arresterats eller misstänktes för brott, fick sina egendomar beslagtagna och sina bankkonton frysta. Sionism blev ett brott och kunde användas som grund för att frånta judar deras medborgarskap. Massuppsägningar av judiska anställda skedde överallt.

Panik spred sig bland de egyptiska judarna.

Närmare 25 000 judar utvisades och tvingades skriva på dokument där de ”donerade” sina egendomar till staten. De flesta emigranter tvingades lämna allt förutom kläderna de bar på kroppen. Internationella Röda korset samarbetade med Joint Distribution Committee, en internationell judisk välgörenhetsorganisation, för att underlätta utvandringen. De flesta judar som var statslösa eller hade egyptiskt medborgarskap åkte till Israel.

Mellan oktober 1956-1957 lämnade 30 000 judar (60 procent av den totala judenheten) Egypten.  Tre år senare fanns endast 10 000 judar kvar.

Utländska observatörer noterade också att familjemedlemmar hölls kvar i Egypten så att de judar som tvingades utvandra inte skulle våga kritisera regeringen offentligt.[15]

När det tredje arabisk-israeliska kriget utbröt 1967 fanns bara 2500-3000 judar kvar Egypten. Judiska hem och egendomar konfiskerades och den lilla judiska befolkningen utsattes återigen för förföljelser.

Under denna period påverkades attityderna till judar även av nazismen. Hundratals före detta nazister bosatte sig i Egypten efter andra världskriget och ett flertal fick högt uppsatta positioner, även inom regeringen. Exempelvis blev Leopold Gleim, som varit Gestapo-chef i ockuperade Polen, chef för den egyptiska säkerhetspolisen.

Det var först 1979, i samband med fredsavtalet med Israel, som de kvarvarande egyptiska judarna fick lika rättigheter.

Egypten i dag

I dag lever cirka 100 judar i Egypten. De flesta är äldre människor. Antijudiska tongångar förekommer i medier. Till exempel skylls 11 september-attackerna mot World Trade Center och Pentagon på ”sionisterna”. Däremot har inga fysiska attacker mot den lilla judiska gruppen skett de senaste åren.

Den 800 år gamla Ben Ezra-synagogan i Kairo har renoverats och är nu ett museum. Det är osäkert om Eliyahu Hanavi-synagogan i Alexandria, den sista synagogan som används för gudstjänster i dag, kommer hållas öppen.

Utvalda källor

2012. Department of State.International Religious Freedom Report for 2011: Egypt. Web. 20 Aug. 2012.

Beth Hatfutsot, Museum of Jewish life. Egypt’s Jewish Community.
www.bh.org.il/news-item.aspx?85040

 

10. Syrien 🇸🇾

Judar har bott i Syrien ända sedan biblisk tid.

Befolkningen ökade markant efter att judarna fördrevs från Spanien 1492 och flydde till Syrien. De största judiska församlingarna har historiskt funnits i Damaskus och Aleppo.

Under 1800-talet bosatte sig italienska och spanska judar i Syrien eftersom det var en knutpunkt för handeln. De behöll sina europeiska medborgarskap, för att de skulle stå under de konsulära domstolarna i osmanska väldet, i stället för att behandlas som dhimmis under islamsk lag.

Under 1800-talet spreds falska rykten om judarna i Damaskus. Mest allvarligt var läget 1840 och 1860 under sultan Abdülmecits styre. Damaskusaffären utbröt 1840, då en munk, fader Thomas,hade dött och judarna anklagades för ritualmord.

År 1860 blev judarna falskt anklagade för att ha deltagit i en massaker på kristna, som i verkligheten hade utförts av druser och muslimer. 200 judar dömdes till döden, men räddades i sista stund av Fuad Pasha, Moses Montefiore, den preussiska konsuln och andra framstående personer. Sedan dess blev ritualmord en vanlig anklagelse mot de syriska judarna, men dessa företeelser fick liten uppmärksamhet utanför Syrien.

I slutet av 1800-talet bodde ca 50 000 judar i Syrien.

Mellan 1850-talet och första världskriget 1914 utvandrade allt fler judar till Egypten. Före första världskriget intensifierades utvandringen, för att undvika att bli inkallad till den osmanska armén.

1943 levde cirka 30 000 judar i Syrien.  När Syrien fick sin självständighet från Frankrike 1944, förbjöds judisk utvandring till mandatet Palestina och undervisningen i hebreiska i judiska skolor begränsades. Attacker mot judarna ökade och regimen uppmanade till bojkott av judiska affärer.

Syrien efter andra världskriget

Liksom i andra arabländer skedde attacker mot judar efter att FN:s delningsplan hade godkänts i november 1947. I början av december 1947 förstördes alla synagogor i Aleppo och mer än hälften av stadens judar flydde till Libanon, Turkiet och Palestina.

Kort efter detta ökade den syriska regeringen förtrycket av judarna. De judar som försökte fly dömdes till dödsstraff eller  långa fängelsestraff. Judar fick inte inneha statliga tjänster, arbeta på banker, köpa telefoner, ha körkort eller köpa hus.

1949 bestämde sig regimen för att frysa alla judars bankkonton och beslagtog alla deras tillgångar. Judiska skolor stängdes och lämnades över till muslimer. Syrien gav också en fristad åt Alois Brunner, en ökänd nazist som stått Adolf Eichmann nära. Brunner blev rådgivare åt Assadregimen.

Utvandringen från Syrien skedde illegalt och i små grupper. Mellan 1948 och 1953 emigrerade cirka 4000 judar till Israel.  Många syriska judar bosatte sig i grannlandet Libanon, där de utgjorde majoriteten av den judiska befolkningen på sammanlagt 11 000. Mot slutet av 1953 hade 75 procent av judarna flytt Syrien. Vid mitten av 1950-talet, var endast 5000 judar kvar i landet.

1987-88 arresterade säkerhetspolisen tio judar på anklagelsen att de försökt fly landet. De torterades under tiden de var frihetsberövade.

Under många år levde de syriska judarna i skräck och total rättslöshet.  Säkerhetspolisen bevakade det judiska kvarteret i Damaskus, och närvarade vid gudstjänster och fester.  Kontakter med utlänningar övervakades noga. Utlandsresor tilläts endast om en depositionsavgift på 300-1000 USD lämnades och familjemedlemmar tvingades stanna kvar som gisslan.

Under fredsförhandlingarna med president Hafez Assad (Bashar Al Assads far) övertalade USA  Syrien  att lätta på reglerna för judar när det gällde utlandsresor liksom förbudet mot att köpa och sälja hus.

I en hemlig operation 1994 överfördes 1200 syriska judar till Israel. Efter fredskonferensen i Madrid 1991 gick Syrien till slut med på att låta resten av judarna utvandra. 1994 övergavs den gamla synagogan Joab Ben Zeruiah i Aleppo, som hade använts kontinuerligt i 1600 år. Ett år senare var det bara 250 judar kvar i Damaskus.

Syrien i dag

Siffror från 2011 visar att cirka 100 judar lever kvar i Syrien, de flesta i Damaskus och Aleppo. Det är olagligt för de syriska judarna att ha kontakt med judar i Israel.  I Tishreen, en regimägd dagstidning, har ”sionisterna” anklagats för att ha orsakat den nuvarande revolten mot Bashar al-Assads styre i Syrien.

Utvalda källor

2012. Department of State.International Religious Freedom Report for 2011: Syria. Web. 20 Aug. 2012. <http://www.state.gov/j/drl/rls/irf/religiousfreedom/index.htm?dlid=192907>.

 

11. Libanon 🇱🇧

Den judiska närvaron i Libanon sträcker sig 2000 år tillbaka.

Församlingarna växte med tillströmning av spanska judar som flydde från Spanien 1492

Den judiska minoriteten i Libanon var den minsta i arabvärlden och den som utsattes för minst förtryck. Generellt sett var livet för de små judiska församlingarna i Libanon relativt tryggt, innan de ökända anklagelserna om ritualmord spreds sig från Beirut 1924 till Tripoli 1934. Till följd av de falska ryktena blev judarna utsatta för attacker.

År 1943 blev Libanon blev självständigt från Frankrike.

Libanon efter andra världskriget

I Libanon tog myndigheterna ansvar för judarnas säkerhet under oroliga tider. När anti-sionistiska demonstrationer förekom i samband med att Israels självständighet utropades i maj 1948 patrullerade polisstyrkor dag och natt i Beiruts judiska kvarter. Under kriget 1948 skyddade både maronitiska kristna och kristna myndigheter judarna från muslimska fanatiker och hjälpte även judar som flytt från Irak och Syrien.

Libanon var det enda arablandet där den judiska befolkningen ökade efter staten Israels bildande. 1958 uppskattades de till
14 000 personer.  Judarna kunde behålla sina arbeten, även statliga sådana och myndigheterna skyddade judarna från den muslimska oppositionens attacker. Under Sexdagarskriget och därefter, kände sig judarna dock alltmer utsatta och emigrerade till Israel och andra länder.

Under det libanesiska inbördeskriget mellan muslimer och kristna 1975-76 dödades 200 judar i pogromer. De 1800 libanesiska judarna var rädda för Syriens växande inflytande i landet och de flesta lämnade landet 1976.

I samband med krigen mellan Israel och Libanon under 1980-talet försvårades situationen för de libanesiska judarna. Hizbollah kidnappade också flera framstående judar som var ledare för den lilla judiska befolkning som fortfarande fanns kvar. Fyra hittades sedan dödade.

Libanon i dag

Det libanesisk-judiska rådet uppskattar att det finns cirka 200 judar i Libanon. De flesta döljer sin judiska identitet. Libanon befinner sig officiellt i krig med Israel och det är förbjudet för libaneser att resa dit. Den terrorstämplade organisationen Hizbollah har en mycket stark ställning i landet och använder delar av södra Libanon som bas för attacker mot Israel. Judarna har anklagats för att stå bakom den arabiska våren som en del av en ”global konspiration”.  Däremot har den judiska församlingen fått tillåtelse att renovera Magen Avraham-synagogan i Beiruts judiska kvarter och det finns ett ökat intresse för den judiska minoritetens historia i Libanon.

Utvalda källor

2012. Department of State.International Religious Freedom Report for 2011: Lebanon. Web. 20 Aug. 2012. <http://www.state.gov/j/drl/rls/irf/religiousfreedom/index.htm?dlid=192895>.

Mawad, Dalal. ”Lebanese Jews in New York: Longing for Home.” Al Akhbar English. Al-Akhbar, 16 Apr. 2012. Web.
3 Oct. 2012. <http://english.al-akhbar.com/content/lebanese-jews-new-york-longing-home>.

 

12. Irak 🇮🇶

I Irak fanns den äldsta judiska diasporan. År 586 f.Kr. invaderade babylonierna Jerusalem och förstörde det första templet. De tog också med sig en större grupp judar till fångenskap i Babylonien (dagens Irak).

Kung Cyrus av Persien erövrade Babylonien 539 f.Kr och tillät judarna att återvända till Israel.

Vid 200-talet e.Kr. hade landet blivit ett av de viktigaste centrena för judisk lärdom och förblev viktigt de följande 500 åren. I Irak sammanställdes den babyloniska Talmud, en av judendomens viktigaste skrifter, med tolkningar av Torah, den hebreiska bibeln.

Under 600-talet erövrades landet av muslimska araber, och judarna började tala arabiska. Judar och kristna blev dhimmis.

Vid 750 e.kr. var den muslimska världen förenad under kalifen i Bagdad. Under perioden 600-1000-talet blomstrade judiskt lärande. En av de mest framstående judiska lärde var rabbinen Saadia Gaon (882-942), som ledde en berömd yeshiva, judiska akademi, i Sura, och översatte bland annat den hebreiska bibeln till arabiska. Judarna hade också stor autonomi när det gällde utbildning, skatter, polisväsende och lagar. Vissa perioder under den här tiden förtrycktes judarna, men generellt fanns det stort utbyte mellan muslimer och judar när det gällde litteratur, vetenskap och kultur.

Under 1200-1300 förekom stridigheter mellan mongolerna och araberna som ledde till att många judar flydde området.

Irak blev del av det osmanska riket under 1500-talet, vilket  ledde till en bättre situation för judarna.

1900-talet

Under första världskriget erövrade britterna Irak från det osmanska riket och fick sedan ett mandat över landet från Nationernas förbund. Judarnas situation förbättrades i och med det brittiska mandatet.

Till en början såg situation lovande ut även under Iraks första år som självständig stat 1932. Den välutbildade judiska minoriteten spelade en viktig roll inom myndighetssfären på grund av sina kontakter utomlands och sina språkkunskaper. Iraks första finansminister, Yehezkel Sasson, var jude.

På 1930-talet listas i Iraks telefonbok den ”israelitiska” gruppen tillsammans med andra etniska och religiösa grupper, som araber, kurder, muslimer och kristna. Hebreiska uppgavs också som ett av Iraks sex natonella språk.  

Men arabisk nationalism, pro-nazistiska strömningar och motståndet mot sionismen gjorde att attityderna mot de irakiska judarna blev allt mer hätska. Under 1930-talet attackerades judar och misshandlades.  Bomber kastades mot judiska föreningar. En inofficiell kvot för judar inom departementen tillämpades.

Farhud-pogromen

I april 1941 avsattes den irakiska kungafamiljen genom en militär statskupp ledd av pro-nazisten Rashid Ali al-Gilani. Nazistisk propaganda började sändas på radio.  Brittiska armén bombade Irak och kuppmakarna flydde. I juni återvände den irakiske regenten Abd al-Ilah från sin exil i Transjordanien. Judarna korsade floden Tigris och välkomnade regenten tillbaka till Irak. På hemvägen attackerades de av en grupp irakiska soldater som dödade en jude och skadade flera.

Det blev startskottet för en pogrom mot judar. Den leddes av irakiska soldater och paramilitära grupper, men även civila deltog . Men det var först dagen därpå som den brittiska armén satte stopp för attackerna. Resultatet av pogromen var cirka 180 dödade och nästan 1000 människor skadade. 242 barn hade blivit föräldralösa. 600 affärer och 12 000 personers hem plundrades.

Farhud-pogromen, som den kom att kallas, bidrog till att underminera judarnas tilltro till den irakiska statens förmåga och vilja att skydda dem.

Irak efter andra världskriget

Efter Israels självständighetskrig var över i januari 1949 hade de irakiska judarna all anledning att se pessimistiskt på sin framtid i landet, där en judisk närvaro funnits sedan 700 f.Kr. Våldsvågen mot judar 1941, 1945 och 1947 hade satt sina spår. Cirka 1500 judar trotsade undantagslagarna, som gav hårda straff för utvandring, och utvandrade illegalt, de flesta till Israel.

Undantagstillståndet lyftes i december 1949. I början på 1950 lämnade 10 000 judar Irak. Med hjälp av arabiska smugglare flögs de till ett flyktingläger i Irans huvudstad Teheran. De irakiska judarna flögs sedan till Israel. Allt skedde i samarbete med de iranska myndigheterna.

För Iraks regering var det genant både på hemmaplan och internationellt med en illegal massutvandring av judar. För att lösa problemen, presenterade premiärminister Tawfiq al-Suwaydi ett lagförslag mars 1950 som innebar att judar som ville lämna landet skulle kunna göra det efter att de gett upp sitt irakiska medborgarskap. Även judar som redan lämnat Irak skulle bli fråntagna sitt irakiska medborgarskap.  Lagen var i kraft under ett år. I januari 1951 hade redan två tredjedelar av Iraks judiska befolkning på 86 000 personer, ansökt om att emigrera till Israel.

Operation Ezra och Nehemiah

Med Operation Ezra och Nehemiah, med smeknamnet Operation Ali Baba, hade 23 000 judar flugits ut ur landet januari 1951. Flygliften med judarna tog tid. Irakiska judar väntade och antalet arbetslösa, statslösa och även hemlösa, ökade dagligen. Nuri al-Saids regering hotade att driva ut de statslösa judarna över gränsen till Kuwait om de inte hade lämnat Irak vid slutdatumet den 9 mars 1951.

14 januari 1951 kastades en handgranat in i Masuda Shemtov-synagogan, ett av de center där man kunde registrera sig för utvandring till Israel. Explosionen förorsakade fem människors död och skadade 14. Ytterligare 30 000 judar ansökte om att utvandra till Israel.

Dagen efter det stoppdatum för utvandring som Iraks regering hade angett, godkände det irakiska parlamentet ett lagförslag som frös inne de utvandrande judarnas tillgångar. De förlorade därmed allt de ägde. Parlamentet godkände även en annan lag, som fastslog att alla irakiska judar som befann sig utomlands och inte återvände inom en viss tid skulle förlora både sin nationalitet och sina ägodelar.

Vid slutet av 1951 fanns endast 6000 irakiska judar kvar i landet. Operation Ezra och Nehemiah hade evakuerat cirka 113 000 judar och cirka 20 000 hade lämnat landet illegalt. De flesta av de judar som stannade kvar var förmögna och kunde leva relativt normalt i Irak ännu ett decennium.

1952 förbjöd regeringen judar att utvandra. Två judar hängdes offentligt efter att på falska grunder ha anklagats för att ha kastat en bomb mot USA:s informationsbyrå i Bagdad.

1963 förbjöds judar att sälja och köpa egendom, och tvingades bära gula ID-handlingar.

Sexdagarskriget

Efter sexdagarskriget 1967 ökade diskrimineringen mot judar. Deras egendom konfiskerades och bankkonton frystes. De blev uppsagda från arbeten inom offentlig sektor och deras telefoner stängdes av. Judarna fick leva under husarrest under långa perioder.

Judiska flyktingar från Irak i flyktingläger i Israel 1951.

År 1968 nådde förföljelserna sin kulmen. Ett antal judiska företagare hade ”avslöjats” som spioner. 14 män, varav 11 judar, dömdes till döden i skenrättegångar. Några hängdes på torg i Bagdad, andra dog av tortyr. Den 27 januari 1969 uppmanades irakierna att ”komma och njuta av festen”. En halv miljon irakier dansade kring de hängda männen och sjöng ”Död åt Israel”. Internationella protester kring detta avfärdade Radio Bagdad med att säga ”Vi hängde spioner, men judarna korsfäste Kristus”.[16]

Efter internationella påtryckningar tillät regeringen de flesta av de kvarvarande judarna att utvandra i början av 70-talet. 1973 blev de få mestadels äldre judar som var kvar i Irak utsatta för påtryckningar av staten för att utan kompensation lämna ifrån sig egendomar, till ett värde av 200 miljoner dollar, som tillhörde de judiska församlingarna.

Irak i dag

Uppskattningsvis bor endast åtta judar kvar i Irak, i huvudstaden Bagdad. I brottslagstiftningen finns fortfarande kod 201 kvar, som uppger att främjandet av ”sionistiska principer” samt kontakt med eller stöd till ”sionistiska organisationer” är belagt med dödsstraff.

Utvalda källor

2012. Department of State.International Religious Freedom Report for 2011: Iraq. Web. 20 Aug. 2012. <http://www.state.gov/j/drl/rls/irf/religiousfreedom/index.htm?dlid=192885>.

 

13. Marocko 🇲🇦

Det första större judiska församlingarna i Marocko utvecklades 568 f. Kr efter att kung Nebukadnezzar förstörde Templet i Jerusalem.

När den fanatiska dynastin almohaderna kom till makten 1146 fick judar och kristna välja mellan att konvertera till islam eller gå i exil. Många judar låtsades övergå och som konvertiter till islam tvingas de bära utmärkande klädsel, i form av gula huvudbonader. Konvertiterna utsattes för våld och förföljelser.

På 1200-talet tog dynastin mariniderna över makten, och det blev återigen möjligt att leva öppet som jude.

I slutet på 1400-talet flydde många spanska judar till Marocko och andra delar av Nordafrika för att rädda sig undan de tvångskonverteringar och massakrer som ägde rum i det spanska riket. När kung Ferdinand och Isabella av Spanien utvisade alla spanska judar 1492 ökade antalet judiska flyktingar i Marocko.

Abu Bakr, en framstående judisk rådgivare, brändes på bål offentligt 1670. Synagogor förstördes och ett antal judar utvisades från landet.

Marocko i modern tid

1862 reste den brittisk-judiske filantropen Sir Moses Montefiore, med stöd av den brittiska regeringen, till Marocko för att övertala kungen att släppa tio judar som falskeligen anklagats för att ha dödat en spanjor. De judiska fångarna frigavs och 1864 offentliggjorde Marockos kung en order som gav lika rättigheter till den judiska minoriteten. Trots detta utsattes judar för våld och diskriminering. Enligt Alliance Israélite Universelle, en fransk-judisk organisation som verkade i Marocko och andra franska kolonier, dödades 307 judar under 1864-1880, men ingen dömdes för morden.

1930 levde 225 000 judar i Marocko, som därmed hade den största judiska befolkningen i Nordafrika.

1940 införde den franska Vichy-regeringen, som kollaborerade med Nazityskland, ett antal anti-judiska lagar som uteslöt judar från offentlig verksamhet. Kung Mohammed V vägrade följa de antisemitiska lagarna mot judarna och trotsade dem aktivt genom att insistera på att bjuda in alla Marockos rabbiner till de kungliga festligheterna kring tronföljden 1941.

Första arabisk-israeliska kriget

När det första arabisk-israeliska kriget utbröt 1948, manade den marockanske kungen Mohammed V till lugn och kallade sina muslimska och judiska undersåtar ”alla marockaner, utan undantag”. [17]

Först i juni, då några veckor gått och det var tydligt att det arabiska anfallet mötte på svårt motstånd, började våldet sprida sig även i Marocko. Den 7 till 8 juni attackerades judar och 44 dödades och 150 skadades. Hem och affärer förstördes. 1948-49 utvandrade 18 000 judar till Israel. Efter detta saktade utvandringen ner till några tusen per år.

Av våldet under första halvan av 1950-talet var det mesta riktat mot den franska kolonialmakten, inte mot judar. De flesta judar höll sig neutrala under dessa år, då nationalisterna propagerade för självständighet från Frankrike.

Självständighet och utvandring

Judisk utvandring ökade dramatiskt när Marockos självständighet närmade sig. Offentliga uttalanden från nationalisterna om att judarna skulle bli jämlika medborgare i de nya länderna, misstroddes av judarna. Den spända atmosfären, den dåliga ekonomin, ökad konkurrens på arbetsmarknaden mellan judar och muslimer och skilda sympatier i Israel-Palestinakonflikten ledde till friktion mellan grupperna. Cirka 60 000 marockanska judar emigrerade till Israel 1955-56.

Marocko blev självständigt i mars 1956. I juni samma år förbjöd den nya marockanska regeringen organiserad utvandring och beordrade den lokala sionistorganisationen Cadima att upplösas. De marockanska judar som redan ansökt om utvandring och de som uttryckt intresse för att utvandra befann sig då i limbo. 1957 blev det svårt för både muslimer och judar att få pass.

1958 blev Marocko medlem av Arabförbundet och identifikationen med arabvärlden stärktes.

Trots att judisk utvandring från Marocko blivit olaglig från 1956, fortsatte judar utvandra med hjälp av den israeliska säkerhetstjänsten Mossad, och vanligtvis såg myndigheterna mellan fingrarna. I januari 1961 försökte 44 judar fly Marocko i en liten båt (The Pisces) som sjönk och alla ombord drunknade. Olyckan gav upphov till internationell kritik mot förbudet för judar att utvandra från Marocko. Månaden därpå bestämde sig kung Mohammad V, kort innan sin död, att tillåta judisk emigration. 100 000 judar emigrerade till Israel 1961-64.

1960-70-talen

Sexdagarskriget 1967 och Jom Kippur-kriget 1973 ledde till en strid ström av judiska emigranter. De flesta utvandrade till Frankrike och andra europeiska länder. I början av 70-talet fanns endast 35 000 judar kvar i landet.

Marocko i dag

Marocko är i dag kanske det arabland som har mest positiva relationer till judar och till staten Israel. Judar kan öppet utöva sin religion och relationen mellan judar och muslimer präglas av tolerans. Exempelvis är majoriteten av studenter på de judiska skolorna i Casablanca faktiskt muslimer.

Den tidigare monarken, kung Hassan, som regerade 1961-1999, deltog bakom kulisserna i fredsförhandlingar mellan Israel och palestinierna och verkade för bättre judisk-muslimska relationer.

Det har förekommit några attacker på judiska institutioner, bland annat i maj 2003 i Casablanca. 29 muslimer dödades, men inga judar, då attentatet inföll på den judiska sabbaten och judarna därför höll sig hemma. Kung Mohammed VI besökte samma dag en av de platser som utsatts för attentatet och en manifestation genomfördes till stöd för den judiska församlingen.

Cirka 3000-4000 judar bor i Marocko, främst i Casablanca. I dag har cirka en miljon israeliska judar marockansk härkomst och till skillnad från israeler från de flesta andra arabländer, kan de fritt besöka sina vänner och släktingar i Marocko.

Utvalda källor

2012. Department of State.International Religious Freedom Report for 2011: Morocco. Web. 20 Aug. 2012. <http://www.state.gov/j/drl/rls/irf/religiousfreedom/index.htm?dlid=192899>.

 

14. Algeriet 🇩🇿

Den judiska närvaron i Algeriet går tillbaka åtminstone till 70-80 e.Kr. då den romerske kejsaren Titus skickade en del av den judiska befolkningen från Judéen i exil till feniciernas huvudstad Kartago. Judar flyttade också till feniciska städer vid Medelhavskusten.

Under 600-talet anlände spanska judar som förföljdes av kung Sisibut samt judar som Mohammed sänt i exil 630 e.Kr. Före den arabisk-muslimska invasionen i slutet på 600-talet var ursprungsbefolkningen främst bestående av berber.  Det sägs att en del berber övergick till judendomen.

Under slutet av 1300-talet anlände spanska judar som flydde våldsamma attacker i Sevilla och andra spanska städer till Algeriet.

Relationerna mellan judar och muslimer var generellt ganska goda i Algeriet. När utbrott av fanatism ledde till attacker på judar var det accepterat i vissa städer att judarna kunde söka skydd i moskéer, trots att det allmänt var förbjudet för icke-muslimer att besöka moskeér. Ibland hjälpte religiösa muslimska ledare till att stoppa attacker mot judar.

Osmanska (turkiska) trupper erövrade Algeriet 1520, som då blev en del av osmanska väldet. De turkiska makthavarna införde strängare restriktioner mot judar.

Franskt kolonialstyre och medborgarskap

Frankrike erövrade Algeriet 1830 och liksom i andra arabländer förbättrades situationen för judar. 1870 utfärdade den franske justitieminister Adolphe Cremieux en lag som gav de algeriska judarna franskt medborgarskap. Detta ledde till förbittring och hat från de muslimsk-arabiska invånarna, då judarna som tidigare varit dhimmis, andra klassens medborgare, nu fick högre social status än de själva. Det ledde till ett antal upplopp, våld mot judar och plundring av judiska hem och affärer under 1880-90-talen. Den pågående Dreyfus-affären i Frankrike bidrog också till ökad antisemitism. Europeisk press bidrog också med en smutskastningskampanj mot judarna, som ledde till att synagogor skändades och judar dödades.

Nazitysklands uppgång och dess stärkta ställning under
1930-talet underblåste antisemitismen och en massaker ägde rum i Constantine 1934. 25 judar dödades, flera skadades och hem och affärer plundrades.  Att Léon Blum, en fransk jude, blev statsminister i Frankrike 1936, ökade fientligheten mot judar i Algeriet.

Andra världskriget

När den Nazi-allierade Vichyregeringen ockuperade Frankrike 1940, förlorade alla judar sitt franska medborgarskap. De förbjöds att gå i skolor och delta i offentlig verksamhet. Med de allierades landning i Frankrike slapp de algeriska judarna undan koncentrationslägren i Europa. Det kan noteras att Messali Hadj, som anses vara fader till den algeriska nationalismen, vägrade stödja Nazitysklands politik gentemot judarna.

Under Vichyregimen deltog många judar i den algeriska motståndsrörelsen. De allierade landade 1942 i huvudstaden Alger.  400 algeriska medlemmar av motståndsrörelsen, av vilka över häften var judar, tog över Alger som försvarades av 11 000 soldater.

Revolution och nationalism

Efter andra världskriget förhöll sig judarna neutrala i kampen mellan fransmän och algeriska nationalister, som ville ha självständighet från Frankrike. Men den neutrala hållningen gjorde istället att de blev attackerade från båda håll. Många judar lämnade Algeriet och åkte till Israel 1948.

En lång blodig revolution tog sin början 1954. Den leddes av Front de Libération Nationale (FLN), som bestod av algeriska nationalister och islamister. Vissa judiska intellektuella hyste sympati för FLN, medan de flesta judiska församlingar höll sig utanför politiken.

När den algeriska revolutionen började bodde 140 000 judar i Algeriet. Alla judar var franska medborgare med undantag av ett par tusen som bodde i området kring Sahara. De flesta algeriska judar kunde varken identifiera sig med den islamiska nationalism som FLN representerade eller det högerextrema, rasistiska och antisemitiska kolonialväldet. När brutaliteten ökade på båda sidor i slutet av 1950-talet började judarna utvandra till Frankrike.

Ett tragiskt exempel på hur judarna kunde komma i kläm under revolutionen illustreras av det som hände familjen Lévy från Alger. Fadern William Lévy var socialistledare och dödades av OAS, Organisation Armée Secrète, som stödde kolonialmakten, medan sonen dödades av FLN, de algeriska nationalisterna.

Under 1950-talet ledde fler attacker mot judar att de inte längre kände sig trygga i landet. Den stora synagogan i Alger förstördes i en pogrom 1960.

Självständighet och utvandring

Algeriet blev självständigt i juli 1962. Den algeriska nationalitetskoden 1963 innebar att endast de personer som hade en muslimsk far eller farfar hade rätt till algeriskt medborgarskap. Med denna lag tydliggjorde den nya algeriska staten att icke-muslimska grupper inte var välkomna som medborgare i landet.

När Houari Boumédienne blev ordförande för Revolutionära rådet 1965 försämrades situationen för judarna. En ekonomisk bojkott inleddes mot judiska företagare och höga skatter infördes för judar. Ledaren för de judiska församlingarna i Algeriet åtalades för sionistiska aktiviteter.

Under sexdagarskriget 1967 förklarade Algeriet tillsammans med andra arabländer krig mot Israel. En hatkampanj inleddes i pressen mot både Israel och judarna. Alla synagogor i landet förutom en konfiskerades och omvandlades till moskéer.

Som ett resultat av att judarna vägrades medborgarskap och diskriminerades ekonomiskt och religiöst, utvandrade nästan 130 000 algeriska judar till Frankrike under 1960-talet.
1968 fanns endast 3000 judar kvar i landet .[18]

Under 1990-talet pågick ett blodigt inbördeskrig i Algeriet. 1994 förklarade Armed Islamic Group, GIA, krig mot alla
icke-muslimska grupper i landet. De få judar som var kvar  valde att utvandra och den enda synagogan som återstod  övergavs.

Algeriet i dag

Enligt lag måste religiösa organisationer registrera sig för att få tillstånd att bedriva religiös verksamhet. 2009 blev en judisk församling officiellt erkänd av den algeriska staten. Det är osäkert hur många judar som lever i Algeriet idag.

Utvalda källor

Jews of Algeria
http://www.jewishvirtuallibrary.org/jsource/judaica/ejud_0002_0001_0_00793.html

2012. Department of State.International Religious Freedom Report for 2011: Algeria. Web. 20 Aug. 2012. http://www.state.gov/j/drl/rls/irf/religiousfreedom/index.htm?dlid=192877

 

15. Tunisien 🇹🇳

Det finns historiska bevis för judisk närvaro i Tunisien som går tillbaka till 100-talet e.Kr.

I slutet på 600-talet flydde judar både från Spanien och från arabvärlden till Tunis. Efter den arabisk-muslimska erövringen av Tunisien på 600-talet, levde judarna relativt väl i landet, trots diskriminerande regler som extra skatter.

1146: Almohad–dynastin kom till makten i Maghreb-regionen (Tunisien, Marocko, Algeriet, Libyen) i Nordafrika. Judar och kristna tvingades antingen konvertera till islam eller gå i exil. Många judar låtsades övergå och som konvertiter till islam tvingades de bära utmärkande klädsel, i form av gula huvudbonader. Konvertiterna utsattes för våld och förföljelser.

1492 då judarna utvisas från Spanien, flydde de till andra delar av Nordafrika, men inte till Tunisien, på grund av de svåra förhållandena för judarna där.

Fransk koloni

1881 blev Tunisien ett franskt protektorat (koloni) och situationen för judar förbättrades.

Men vardagen för en jude i arabvärlden både före och under kolonialismen var problematisk. Social, juridisk och ekonomisk diskriminering var utbredd. Albert Memmi, professor i sociologi vid Sorbonne, född i Tunisien, beskriver situationen så här:

”När det gäller den förkoloniala perioden, så finns det inte minsta tvivel i de tunisiska judarnas kollektiva minnen. De judiska församlingarna levde i skuggan av historien, i ett klimat av godtycklighet och skräck, under allsmäktiga monarker vars beslut varken kunde annulleras eller ens diskuteras. Judarna var inte bara i monarkens eller sultanens våld utan också i massornas.

Min farfar bar fortfarande speciella märken på sin klädsel för att han var jude, och han levde i en tid då vilken judisk förbipasserande som helst, kunde få ett slag på huvudet av vilken muslim som helst, som han råkade möta. Ritualen hade till och med ett namn, ”chtáká”.[19]

Under nazistisk ockupation

Tunisien var det enda arabland som ockuperades av
Nazityskland under andra världskriget. (Marocko och Algeriet styrdes av den franska Vichyregimen, som kollaborerade med Tyskland).

Den nazistiska ockupationen varade mellan november 1942 och maj 1943. Med hjälp av lokala nazisympatisörer genomfördes antisemitiska åtgärder. Judarna tvingades bära gula Davidstjärnor, och judisk egendom konfiskerades. Många judar sattes i tvångsarbete och ett antal avrättades. Mer än 5000 judar skickades till koncentrationsläger.

Men Tunisien var även hem till Khaled Abdelwahhab, den första arab som fått utmärkelsen Righteous Among the Nations av Israel för att han räddat livet på 24 judar under den nazistiska ockupationen.

Tunisien efter andra världskriget

År 1948 uppgick den judiska befolkningen i Tunisien till
105 000, varav 65 000 bodde i huvudstaden Tunis.

Efter Tunisiens självständighet 1956 stiftades ett antal
antijudiska lagar. Regeringen upplöste 1958 Centralrådet för de judiska församlingarna. Antika begravningsplatser, synagogor och judiska kvarter förstördes för att ge plats åt en ”modernare stadsplanering”. Den osäkra situationen för judar medförde att cirka 40 000 utvandrade till Israel.

1967 fanns endast 20 000 judar kvar i landet. Under sexdagarskriget förekom upplopp och judar attackerades av arabiska folkmassor. Synagogor och affärer brändes ned. Regeringen fördömde våldet och president Habib Bourguiba bad om ursäkt till överrabbinen. Men rädslan för fortsatta attacker ledde till att 7000 judar utvandrade till Frankrike.

Tunisien i dag

2002 genomförde Al Qaida en terroristattack mot El Ghriba-synagogan i Djerba, Afrikas äldsta synagoga. Explosionen orsakade 17 dödsfall.

År 2011 bestod den judiska befolkningen av ca 1000 personer och var Tunisiens största infödda religiösa minoritet.

Den tunisiska staten stödjer aktivt den judiska gruppen, främjar interreligiös tolerans och ger beskydd till synagogorna, exempelvis under högtider. Salafisterna, en radikal muslimsk grupp, har demonstrerat och hetsat mot judarna. Däremot är relationen god mellan majoriteten av tunisiska muslimer och judar, enligt ledaren för den judiska församlingen i Djerba.

Utvalda källor

2012. Department of State.International Religious Freedom Report for 2011: Tunisia. Web. 20 Aug. 2012. <http://www.state.gov/j/drl/rls/irf/religiousfreedom/index.htm?dlid=192909>.

 

16. Libyen 🇱🇾

Judar bosatte sig i Cyrene-regionen i  dagens Libyen under 300-talet f.Kr. på order av den egyptiske faraon Ptolemaios Lagos.

Judar från Israel som romerska myndigheter hade tvingat  i exil under 100-talet e.Kr. flyttade också till Libyen. På 630-talet anlände fler judar som flytt från Arabien i samband med att muslimska arméer tagit över där. De muslimsk-arabiska arméerna erövrade sedan området kring Tripoli och Benghazi.

Då muslimerna tagit över landet, förändrades judarnas status till dhimmis.

När Spanien, som redan utvisat sina judar, erövrade Tripoli i början av 1500-talet, flydde majoriteten av den judiska befolkningen . När osmanerna (turkarna) erövrade staden 1551 återvände judar och började bygga upp församlingar igen. 1588 ställdes de judar, som redan fått välja mellan att konvertera till kristendomen i Spanien eller gå i exil, inför valet mellan konvertering till islam eller döden.

Italiensk koloni

Med den italienska ockupationen 1911 slapp judarna statusen som dhimmi och den judiska befolkningen blomstrade. På mitten av 1930-talet förändrades situationen då Mussolini kom till makten i Italien. Libyen blev Mussolinis center för fascistisk propaganda riktad till den arabisk-muslimska världen. Judar avskedades från statliga arbeten och statliga skolor. Deras identitetshandlingar stämplades med ”judisk ras”. Trots förtrycket av libyska judar, var en fjärdedel av Tripolis befolkning judisk 1941 och staden hade 44 synagogor.

I samband med att Nazityskland och Italiens trupper kämpade mot de allierade i Nordafrika invaderade de det judiska kvarteret i Benghazi 1942. Fler än 2000 judar deporterades till ett koncentrationsläger i öknen söder om Tripoli, där över 500 dog av svält och sjukdomar. Britterna befriade lägret i januari 1943.

Libyen efter andra världskriget

När de allierade befriade judarna från koncentrationslägren och britterna tog kontrollen över Libyen, stormade folkmassor de judiska församlingarna i Tripoli och andra städer.

Precis som i andra arabländer förekom protester i Libyen i samband med årsdagen av Balfour-deklarationen i november 1945. I Tripoli utvecklade sig protesterna den 4 november till en massaker på judar. Folkmassor om tusentals araber plundrade och attackerade judiska hus och individer. Innan protesterna började hade hem och företag markerats med krita för att visa vilka som var judar, italienare och araber. På så sätt kunde de arabiska våldsmännen se till att deras attacker fokuserade på judar.

Den brittiska koloniala myndigheten väntade tre dagar med att skicka in trupper och utfärda utegångsförbud i Tripoli. Vid det laget hade 140 judar mördats, varav 36 barn. 4000 judar blev hemlösa.

En artikel i New York Times 12 november 1945 beskrev pogromen på följande sätt:

”Spädbarn misshandlades till döds med järnrör. Äldre män hackades i bitar. Gravida kvinnor fick sina magar uppsprättade. Hela familjer brändes levande i sina hus. Två bröder förlorade 27 släktingar i en attack. … När upploppen härjade verkade blodtörsten ha ersatt lusten efter byte och hämnd.”[20]

Arabiska ledare i Libyen fördömde attackerna, men erbjöd ingen nämnvärd hjälp till offren.

Efter FN-omröstningen om delningen av det brittiska mandatet i Palestina i november 1947 skedde ännu en pogrom då libyska folkmassor dödade fler än 130 judar.

Första arabisk-israeliska kriget

Under kriget 1948 mellan Israel och Egypten, Syrien, Irak och Jordanien förvärrades judarnas isolering och utsatthet i arabvärlden. Flera andra arabländer, som exempelvis Egypten, utfärdade undantagstillstånd för att undvika våldsamheter och kravaller. Så skedde inte i Libyen där uppretade folkmassor attackerade det judiska kvarteret i Tripoli i juni 1948. Tolv judar dödades och 280 judiska hem förstördes.

Efter krigsslutet 1949 hade judarna i Libyen gett upp hoppet om en framtid i landet efter alla pogromer. De kunde varken lita på brittiska kolonialmakten (som låtit attackerna pågå i tre dagar i Tripoli utan att ingripa i november 1945) eller araberna. 60 procent av judarna levde på bidrag från utländska judiska välgörenhetsorganisationer.[21]

Under 1948 var det olagligt för judar att utvandra till Israel, men i februari 1949 lyfte britterna förbudet. Tusentals judar sökte utresetillstånd. Mellan 1949 och 1951 lämnade cirka 37-38 000 judar Libyen,  främst för att invandra till Israel. Rädslan var stor att situationen skulle förvärras och att utvandring skulle bli förbjudet igen,  då Libyen skulle bli självständigt december 1951.

Anti-judisk lagstiftning

Den 31 december 1958 upplöstes officiellt  den judiska församlingen enligt en ny lag. 1961 påbjöd en annan lag att ett speciellt tillstånd krävdes för att bevisa libyskt medborgarskap. Endast sex judar i landet hade detta tillstånd. Det blev förbjudet för judar att rösta, ställa upp i val, tjänstgöra i armén, få pass, köpa nya fastigheter eller besitta majoritetsägarskap i nya företag.

Sexdagarskriget

År 1967 fanns endast 7000 judar kvar i Libyen. Efter sexdagarskriget attackerade libyska folkmassor återigen judar. 18 dödades, inklusive hela familjer. Judiska kroppar släpades genom gatorna. Judiska hem och butiker förstördes.  Ledarna för de judiska församlingarna bad kung Idris I att låta alla judar temporärt lämna landet. Han accepterade och till och med uppmanade dem att lämna Libyen. 6000 judar förflyttades med plan från italienska flottan till Rom under en månad. De fick lämna sina hem, fastigheter och de flesta av sina ägodelar bakom sig. Av de 6000 var det ungefär 4000 som invandrade till Israel eller USA, resten stannade i Rom.

Khaddaffi kommer till makten

När överste Moammar Khaddaffi kom till makten 1969 återstod endast 100 judar i Libyen. 1970 konfiskerades all judisk egendom och judar förbjöds att emigrera.  Några judar lyckades fly landet. 1974 fanns endast ett tjugotal judar kvar.

Libyen i dag

Den sista juden i Libyen, Esmeralda Meghnagi, dog i februari 2002. Det innebar slutet  på en av världens äldsta judiska församlingar med en historia som sträcker sig tillbaka till
300-talet f.Kr.

2011 försökte en italiensk jude med libyskt ursprung, David Gerbi, återvända till Tripoli och renovera en av synagogorna i där. Hans familj hade flytt Libyen 1967 på grund av pogromerna mot judar. Men hans initiativ stötte på stora motgångar. Myndigheterna förbjöd Gerbi att vistas i synagogan, som ligger under Ministeriet för Antikviteter, då han inte fått tillstånd av regeringen att genomföra någon renovering. Massdemonstrationer ägde rum i Tripoli och Benghazi i protest mot Gerbi. Demonstranterna hävdade att judar inte är välkomna i landet och att synagogor inte bör finnas på libysk mark.

Utvalda källor

2012. Department of State.International Religious Freedom Report for 2011: Libya. Web. 20 Aug. 2012. <http://www.state.gov/j/drl/rls/irf/religiousfreedom/index.htm?dlid=192897>.

 

17. Jemen 🇾🇪

Judar har levt i Jemen åtminstone sedan 300-talet e.Kr.

När islam spred sig under 600-talet, försämrades judarnas status. Det blev dhimmis, och fick vissa religiösa rättigheter (rätt att utöva sin religion, diskret) om de betalade jizya, extra skatt.

Då shiitiska klanen Zayidi tog makten i början 900-talet ökade förtrycket av judar.

Judarna i Jemen arbetade som hantverkare, bland annat som silversmedar, vävare, keramiker, skräddare och snickare.

På 1600-talet förstördes synagogor av fanatiska ledare och offentliga gudstjänster förbjöds. Överrabbinen i Sanaa torterades till döds.

Situationen för judarna, som var den enda icke-muslimska minoriteten i Jemen, var värre än på andra håll i arabvärlden. Den värsta formen av förtryck var nog lagen om faderlösa barn som tillämpades från slutet av 1700-talet. Ett judiskt barn under tolv år som hade förlorat sin far tvingades lämna sin mor och sina syskon och blev bortadopterat till muslimer. Under det osmanska styret (1872-1914) ignorerades den här lagen, men den började tillämpas igen när Imam Yahya kom till makten 1922.

Under 1800-talet led judarna ofta av hungersnöd och de judiska kvarteren utsattes för arabiska attacker, som slutade i mord och plundring. 1806 krävde en ny lag att judar städade offentliga toaletter och bar iväg döda djur under sabbaten. Denna lag var i kraft ända in på 1950-talet.

I början av 1900-talet blev det olagligt för jemenitiska judar att fly landet för att undkomma förtryck. De shiitiska muslimerna i Jemen menade att en dhimmi inte hade tillåtelse att resa till ett ”fiendeterritorium”, vilket innebar vilket område som helst som inte styrdes av shiiter. Trots detta flydde tio procent av Jemens judar till Palestina
1881- 1914.

Livet var lättare för de judar som bodde i Aden som var ett brittiskt protektorat sedan 1839. Men 1933 utbröt våldsamheter och många judar stenades eller höggs ned av araber. Radioprogram från Egypten eldade upp de hatiska stämningarna mot judar.

Jemen efter andra världskriget

Vid tiden för FN-omröstningen om en delning av det brittiska mandatet Palestina den 29 november 1947, uppmanade Arabförbundet till strejker och protester. En fasanfull massaker följde i Aden då 82 judar dödades och ungefär lika många skadades. Fyra synagogor brändes ned och över 200 hem plundrades eller skadades. 4000 personer förlorade allt de ägde och blev beroende av mat från myndigheterna.

År 1948 förstördes det judiska kvarteret i huvudstaden Sanaa i ett upplopp efter att Imam Yahya hade mördats. Den nye härskaren Imam Ahmad tillät judarna att sälja sina hus och lämna landet 1949.

Operation flygande mattan

Mellan 1948 och 1950 genomförde Israel ”Operation flygande mattan” då 50 000 jemenitiska judar flögs till Israel. På grund av lagen om bortadoptering av faderlösa judiska barn till muslimska hem var det flera judiska familjer som tvingades lämna landet utan ett eller flera av sina barn.

Utvandringen fortsatte under det tidiga 1950-talet, för att upphöra helt 1955. Redan 1953 hade 90 procent av de jemenitiska judarna lämnat Jemen.

1958 utbröt återigen våldsamheter mot judarna i Aden. 1962 förbjöds de att emigrera och 1965 brändes synagogan i staden ned. Nya upplopp efter sexdagarskriget 1967 ledde till fler mord, plundringar och skadade synagogor. Med hjälp av britterna kunde judarna äntligen evakueras.

1991 ändrade Jemen lagen som gjorde det olagligt för judar att emigrera (förutom till Israel).  Operation Ester inleddes och räddade cirka 1000 judar från Jemen.

Jemen i dag

Den judiska befolkningen uppskattades till 300 judar år 2011.

Flera attacker och mord på judar under 2000-talet har lett till ökad utvandring till främst USA och Israel. År 2009 lät den jemenitiska staten flytta ett sjuttiotal judar från norra Jemen till huvudstaden Sana, då de inte kunde skyddas på annat sätt. I maj 2012 knivhöggs en jemenitisk jude till döds i Sana. Gärningsmannen tros tillhöra Al Qaida.

Utvalda källor

2012. Department of State.International Religious Freedom Report for 2011: Yemen. Web. 20 Aug. 2012. <http://www.state.gov/j/drl/rls/irf/religiousfreedom/index.htm?dlid=192915>.

18. Flyktingstatus och framtiden

Judarna som flydde från sina hem i arabvärlden efter 1948 uppfyller definitionen av flykting enligt 1951 års flyktingkonvention:

Flykting är en person som ”i anledning av välgrundad fruktan för förföljelse på grund av sin ras, religion, nationalitet, tillhörighet till en viss samhällsgrupp eller politisk åskådning befinner sig utanför det land, vari han är medborgare, samt är ur stånd att eller på grund av sådan fruktan, icke önskar att begagna sig av sagda lands skydd”.[22]

Detta intygas av två UNHCR:s flyktingkommissarier, Auguste Lindt (1957 om de judiska flyktingarna från Egypten) och E. Jahn (1967 om judiska flyktingar från Mellanöstern och Nordafrika).

Auguste Lindt, FN: s flyktingkommissariat, rapport från UNREF exekutivkommitté, Fjärde sessionen – Geneva 29 januari – 4 februari, 1957.

”Ett annat akut problem som nu uppstått är flyktingar från Egypten. Det finns ingen tvekan om att de flyktingar från Egypten som inte kan, eller inte vill, utnyttja sig av skyddet av deras lands regering faller under mandatet för mitt kontor.”

Dr E. Jahn vid kontoret för FN:s Flyktingkommissarie, skrev till till American Joint Distribution Committee, en judisk välgörenhetsorganisation, i juli 1967:

”Jag hänvisar till vår senaste diskussion om judar från Mellanöstern och Nordafrikanska länder apropå den senaste tidens händelser. Jag kan nu meddela att dessa personer kan anses vara prima facie inom mandatet för detta kontor. ”[23]

Amerikanska kongressen stödjer de judiska flyktingarna

Frågan om de judiska flyktingarna har sedan president Clintons tid behandlats ett flertal gånger i den amerikanska kongressen. Kongressens båda partier stödjer en motion som erkänner de lidanden och de orättvisor som de judiska flyktingarna från arabvärlden och Iran fått utstå sedan 1948. Motionen inkluderar även kristna flyktingar från regionen. Motionen uppmanar Obamas administration, liksom tidigare Bushs administration, att vid alla referenser  till palestinska flyktingar också inkludera referenser till judiska och andra flyktinggrupper.[24] 

Vad vill de judiska flyktingarna?

Enligt organisationen Justice for Jews from Arab Countries blev cirka 850 000 judar flyktingar från arabvärlden främst mellan 1948-1962. Nu finns endast några tusen kvar, främst i Marocko och Tunisien.

Flyktingarna blev medborgare och integrerades i de länder dit de flydde, i första hand Israel (600 000 – 650 000) men också Frankrike, Kanada, USA, och Storbritannien. Hälften av Israels judiska befolkning i dag utgörs av judar med rötter i arabvärlden. Räknar man med flyktingar från andra muslimska länder utgör de en klar majoritet  av Israels judar.

Den judiska flyktinggruppen har erkänts som genuina flyktingar av FN:s kommissionär för flyktingar (UNHCR), presidenterna Clinton och Bush samt USA:s kongress. Deras anspråk drivs framförallt genom Justice for Jews from Arab Countries. De är främst intresserade av erkännanden av de länder de flydde från. I samband med fredsavtal med de arabländer de härstammar från vill de också ha kompensation för tillgångar de tvingades lämna kvar eller som konfiskerades.

 Arabisk-israeliska fredsförhandlingar

Det är av allra största vikt för lösningen av den arabisk-israeliska konflikten att båda flyktingfrågorna tas på allvar i framtida förhandlingar. Att se den ena gruppens problematik utan att ta hänsyn till den andra gruppens bäddar för en återvändsgränd. Lösningarna bör tas upp i förhandlingar mellan parterna, som inte enbart inkluderar israeler och palestinier utan även de arabländer som på olika sätt tvingat sina judiska medborgare att fly, fråntagit dem medborgarskap och konfiskerat deras tillgångar.

Vid förhandlingarna vid Camp David II år 2000 mellan Israels statsminister Ehud Barak och den palestinske presidenten Yasir Arafat tog man upp frågan om de judiska flyktingarna från arabvärlden. USA:s president Bill Clinton berättade om detta i en intervju på israelisk tv:

”Det måste bli någon sorts internationell fond som sätts upp för flyktingarna. Intressant nog, finns det ett intresse från båda sidor för att också ha en fond som kompenserar de israeler som blev flyktingar efter det krig som inträffade efter staten Israels bildande. Israel är fullt av folk, judar, som bodde i övervägande arabiska länder, som kom till Israel för att de blev flyktingar i sina egna länder.”[25]

Även från den palestinska sidan har man varit medveten om detta problem. Den israeliske palestiniern, Sabri Geries, PLO-medlem, författare till Araberna i Israel och tidigare chef för Israelavdelningen för Institutet för Palestinska Studier i Beirut, uttalade sig om detta redan 1975 i en libanesisk tidning:

”Det är inte sant att främmande makter – särskilt Tsarryssland, Nazityskland, Storbritannien och USA – var de enda bakomliggande faktorerna till de förhållanden som ledde fram till Israels tillkomst. Araberna tog också del i förloppet; det är sorgligt att säga, men de gjorde det mycket aktivt. När Israel upprättades den 14 maj 1948 hade det en befolkning på cirka 650 000 judar.

I dag (1975) är antalet 3 miljoner och 1,5 miljoner av dem kom till Israel från åtta arabiska stater – samtliga medlemmar i Arabförbundet, representerande varje slags regim som finns i arabvärlden; monarkistiska, revolutionära, progressiva. Det här är knappast platsen att beskriva hur judar i arabiska länder drevs ut ur sina urgamla hem, hur de skändligen deporterades sedan deras ägodelar konfiskerats eller övertagits till lägsta möjliga pris…”[26]

19. Tabell: anti-judiska lagar och sedvänjor

20. Tabell: judisk befolkning i arabvärlden 1948-2011

21. Källor

Böcker

Lewis, Bernard. The Jews of Islam. London, Melbourne and Henley: Routledge & Kegan Paul, 1984. Print.

Memmi, Albert. Jews and Arabs. Chicago: J. Philip O’Hara, 1975. Print.

Maurice M. Roumani. The Case of the Jews From Arab Countries: A Neglected Issue. Tel Aviv: World Organization of Jews from Arab Countries, 1978. Print.

Rubinstein, Hilary L., Dan Cohn-Sherbok, Abraham J. Edelheit, and William D. Rubinstein. The Jews in the Modern World: A History Since 1750. London: Hodder and Arnold, 2002. Print.

Meron, Yaakov. ”Why Jews Fled the Arab Countries.”  The Forgotten Millions: The Modern Jewish Exodus from Arab Lands. Ed. Malka Hillel Shulewitz. London And New York: Cassell, 1999. Print.

Stillman, Norman. Jews of Arab lands in Modern Times. Philadelphia: The Jewish Publication Society, 1991. Print.

Stillman, Norman. Jews of Arab Lands: A History and Sourcebook. Jewish Publication Society, 1979. Print.

Artiklar

Browne, Mallory. ”Jews in Grave Danger in All Moslem Lands.” New York Times. 16 May 1948.

Daniel, Clifton. ”3 British Courts Try Libya Rioters.” New York Times. 12 Nov. 1945.

Elektroniska källor

Bard, Mitchell.”The Jews of Egypt”. The Jewish Virtual library. http://www.jewishvirtuallibrary.org/jsource/anti-semitism/egjews.html

Bard, Mitchell.”Modern Egypt”. The Jewish Virtual library.
www.jewishvirtuallibrary.org/jsource/arabs/modegypt.html

Bard, Mitchell.”The Jews of Iraq”. The Jewish Virtual library. http://www.jewishvirtuallibrary.org/jsource/antisemitism/iraqijews.html

Cotler, Irwin and David Matas, Stanley A. Urman, and Justice For Jews From Arab Countries. Jewish Refugees from Arab Countries: the Case for Rights and Redress. PDF fil.
5 Nov. 2007. Webb. 17 July 2012. http://www.justiceforjews.com/jjac.pdf

Flamand, Annasofie. ”Is Yemen Losing Its Last Jews?” Global Post, 30 Aug. 2011. Webb. 2 Oct. 2012. http://www.globalpost.com/dispatches/globalpost-blogs/the-casbah/yemen-losing-its-last-jews

Fisk, Robert. ”Tombs That Bear Witness to Algeria’s Jewish Tragedy.” The Independent. 22 Jan. 2011. Web. 28 Nov. 2012. http://www.independent.co.uk/voices/commentators/fisk/robert-fisk-tombs-that-bear-witness-to-algerias-jewish-tragedy-2191292.html.

Förenta Nationerna. U.N. Economic and Social Council Document E/710, Committee on Arrangements for Consultation with Non-Governmental Organizations. “Report on the Memoranda of the World Jewish Congress in Regard to the Situation of the Jewish Populations in Arab Countries, February 24, 1948″.

Förenta Nationerna. U.N. General Assembly, Second Session, Official Records, Ad Hoc Committee on the Palestinian Question, Summary Records of Meetings, Document A/AA.14SR.30, Lake Success, N.Y., Nov. 24, 1947, p. 185.

House.Resolution. 185–110th Congress: Expressing the sense of the House of Representatives regarding the creation of refugee populations in the Middle East, North Africa, and the Persian Gulf region as a result of human rights violations. (2007). In GovTrack.us (database of federal legislation). Retrieved November 26, 2012, from http://www.govtrack.us/congress/bills/110/hres185

Handbok om förfarandet och kriterierna vid fastställande av flyktingars rättsliga ställning enligt 1951 års konvention och 1967 års protokoll angående flyktingars rättsliga ställning. PDF.
http://www.unhcr.se/se/om-oss/1951-aars-flyktingkonvention.html

Jewish virtual library. Webb. ”Jews of Arab/Islamic Countries”. Webb.
http://www.jewishvirtuallibrary.org/jsource/antisemitism/arabjewtoc.html

Jewish virtual library. ”The Treatment of Jews in Arab/Islamic Countries”. Webb.
http://www.jewishvirtuallibrary.org/jsource/antisemitism/Jews_in_Arab_lands_(gen).html

Jews indigenous to Middle East and North Africa. Webb. http://www.jimena.org

Justice For Jews From Arab Countries. Webb.
http://www.justiceforjews.com

Khazzoom, Loolwa. ”American, Iraqi, Jewish: So It Makes Sense for Me to Live in Israel.” Bad Subjects: Political Education For Everyday Life. Apr. 2004. Web. 28 Nov. 2012. http://bad.eserver.org/issues/2004/67/khazzoom.html

Mawad, Dalal. ”Lebanese Jews in New York: Longing for Home.”
Al Akhbar English. Al-Akhbar, 16 Apr. 2012. Webb. 3 Oct. 2012.
http://english.al-akhbar.com/content/lebanese-jews-new-york-longing-home

Meron, Ya’akov. Why Jews Fled the Arab Countries, Middle East Quarterly, September 1995, pp. 47-55.
http://www.meforum.org/263/why-jews-fled-the-arab-countries

Morris, Benny. ”Benny Morris: Jewish Refugees from Arab States (1/2) and (2/2).”  27 Aug. 2009. Web. 20 Aug. 2012.

 

Fotnoter

[1] U.N. General Assembly, Second Session, Official Records, Ad Hoc Committee on the Palestinian Question, Summary Records of Meetings, Document A/AA.14SR.30, Lake Success, N.Y., Nov. 24, 1947, p. 185. Citerad från Cotler, 25.

[2] Stillman, 1979, 25.

[3] Stillman, 1979, 26.

[4] Rubinstein, 94.

[5] Rubinstein, 96.

[6] Rubinstein, 101-102.

[7] U.N. General Assembly, Second Session, Official Records, Ad Hoc Committee on the Palestinian Question, Summary Records of Meetings, Document A/AA.14SR.30, Lake Success, N.Y., Nov. 24, 1947, p. 185. Citerad från Cotler, 25.

[8] Stillman, 1991, 147.

[9] 6 U.N. General Assembly, Second Session, Official Records, Ad Hoc Committee on the Palestinian Question, Summary Records of Meetings, Document A/AA.14SR.31, Lake Success, N.Y., Nov. 24, 1947. Citerad från Stillman, 1991, 147.

[10] Memorandum summeras i FN:s Economic and Social Council Document E/710, som publicerats av Committee on Arrangements for Consultation with Non-Governmental Organizations. Den heter “Report on the Memoranda of the World Jewish Congress in Regard to the Situation of the Jewish Populations in Arab Countries, February 24, 1948.”

[11] Cotler, 28.

[12] Stillman, 1991, 150.

[13] Stillman, 1991, 151.

[14] Bard, Mitchell. The Jews of Egypt.

[15] Bard, Mitchell. The Jews of Egypt.

[16] Bard, Mitchell. The Jews of Iraq.

[17] Stillman, 151.

[18] Här skiljer sig olika källor. Siffran här är tagen från Cotler,  40.

[19] Memmi, Jews and Arabs, 1975.

[20] Daniel, Clifton. ”3 British Courts Try Libya Rioters.” New York Times. 12 Nov. 1945.

[21] Stillman, 1992, 155.

[22] 1 Handbok om förfarandet och kriterierna vid fastställande av flyktingars rättsliga ställning: enligt 1951 års konvention och 1967 års protokoll angående flyktingars rättsliga ställning, 19.

[23] United Nations High Commissioner for Refugees Document
No. 7/2/3/Libya. 6 juli 1967.

[24] US House resolution 185
http://www.govtrack.us/congress/bills/110/hres185/text

[25] President Bill Clinton, intervju av Israel Television, July 28, 2000 (utdrag från White House Transcript).

[26] An-Nahar, Beirut, 15 maj 1975.